I de sju provinserna i den gamla staten Pattani hade de lokala guvernörerna förlorat sitt självstyre och motsatte sig överföringen av avgiftsadministrationen till siamesisk kontroll samt utnämnandet av siamesiska officerare eller ämbetsmän till nyckelpositioner inom administrationen. Det var efter att Pattanis dåvarande regent, sultan Sulaiman Sharif Alauddin Shah (Tengku Sulaiman Sari Fut Din) เต็งกูสุไลมานซารีฟุดดีน (r. 1890-1899), hade dött 1899 som siameserna utnyttjade detta och genomförde radikala förändringar.

Sulaimans son, Tengku Abdul Kadir Kamaruddin เต็งกูอับดุลกอเดร์ กามารุดดีน (r. 1899-21 februari 1902), blev ny härskare och rajah av Pattani, men han fick inte något omedelbart formellt erkännande från Siam. Både pappa och son hade den siamesiska titeln Phraya Vijitbhakti (Phraya Wichitphakdi) พระยาวิชิตภักดี. Ibland ser man den längre titeln Phraya Wichitphakdi Si Surawangsa Rattana Khet Prathet Rat พระยาวิชิตภักดีศรีสุรวังษารัตนาเขตประเทศราช för pappan.

Visserligen erkändes Abdul Kadir som regent två år senare men hans status hade då i princip reducerats till en vanlig ämbetsman eller guvernör. Bland annat tog man ifrån honom tullinkomsterna från Pattanis hamn.

Mera allvarligt var den siamesiska nonchalansen mot malajernas religion islam. Det påstods att man tvingade dem att delta i de viktigaste buddhistiska högtiderna där de i processionerna var tvungna att bära Buddhastayetter. Dessutom respekterade man inte deras heliga fredag. Domstolarna fortsatte sin verksamhet på fredagarna och muslimska vittnen som inte dök upp i rätten under denna helgdag blev straffade. Det förekom också anklagelser om andra allvarliga siamesiska övergrepp.

Till sist gick det så långt att Abdul Kadir sökte stöd hos britterna. I augusti 1901 bad han dem ingripa och lät engelsmännen förstå att han tänkte be andra europeiska makter om hjälp om engelsmännen inte ville hjälpa honom. Engelsmännens svar kom från guvernören över Straits Settlements, Sir Frank Swettenham เซอร์ แฟรงค์ สเวทเทนนั่ม (28 mars 1850-11 juni 1946). Han bad rajahn vara tålmodig och inte använda våld. Samtidigt hade Swettenham privata samtal med kung Chulalongkorn med förhoppningen om att Siam skulle moderera sin politik i söder.

(Sir Frank Swettenham)

Då rajahn inte tycktes få någon hjälp av engelsmännen, mot det han menade var ett siamesiskt förtryck, beslöt malajerna att agera på egen hand med rajah Abdul Kadir som ledare. Abdul Kadir hoppades att när fransmännen fick höra att de attackerat siameserna i söder skulle de i sin tur attackera östra Siam. Malajerna menade att detta skulle få siamesiska styrkor att lämna Pattani för att försvara sina östra gränser.

Upproret var planerat att inledas i oktober 1901 och ett stort lager vapen och ammunition hade införskaffats från en tysk firma i Singapore. En man vid namn Robert W. Duff (?-januari 1937) lyckades dock övertyga rajahn att ett uppror skulle få förödande konsekvenser för honom själv, befolkningen och handeln i området.

Återigen försökte man sig förhandlingsvägen. Den brittiske ministern i Bangkok, Sir Ralph Spencer Paget เซอร์ ราล์ฟ เพเก็ท (26 november 1864-11 maj 1940), hade informella samtal med den siamesiska regeringen angående situationen i Pattani. Detta resulterade faktiskt i att siameserna började agera.

(Ralph Spencer Paget)

Den siamesiske vice inrikesministern Phraya Sri Sahadhep (Phraya Si Saha-thep) พระยาศรีสหเทพ bad faktiskt Robert W. Duff om en detaljerad redogörelse om läget i Pattani. Duff förklarade att malajernas härskare faktiskt hade anledning att klaga och om det inte gjordes något åt detta skulle det kunna sluta illa. Duff gav ministern rådet att han personligen skulle åka till Pattani och informera sig om de påstådda övergreppen.

Phraya Sri Sahadhep anlände därefter till Pattani den 23 oktober 1901. Han förde vänliga samtal med rajahn av Pattani som fick lov att berätta om allt som tyngde honom. Det viktigaste klagomålet var hans avsaknad av auktoritet och inkomster då den siamesiske kommissionären kontrollerade hela administrationen. Rajahn ville att Pattani skulle administreras som Kedah där regenten hade auktoritet i allt utom i övergripande stora frågor, där man hade sina egna lagar och där malaj fungerade som officiellt språk.

Följande morgon presenterade ministern två dokument skrivna på thai som han bad rajahn skriva under. Ministern förklarade att det handlade om ett brev och en kopia på brevet som innehöll alla rajahns önskemål. Dessa skulle sedan skickas till inrikesminister Damrong. Han försäkrade att rajahn inte förband sig till något som helst om han skrev under.

Rajahn ville dock inte skriva under utan att brevet översattes. Ministern hittade då en lärd malaj, som han kände sedan tidigare, för att översätta dokumentet. Då rajahn väl hade skrivit på reste den siamesiske ministern vidare till Singapore. Till rajahns stora förvåning och förtvivlan förstod han snart att han skrivit under på att det skulle utnämnas en siamesisk regeringssekreterare i Pattani.

Denne regeringssekreterare var han sedan tvungen att konsultera och vars underskrift var en nödvändighet för att rajahn skulle kunna regera. Denna administrativa förändring skulle i princip beröva honom och hans ämbetsmän all auktoritet och göra dem mindre betydelsefulla än många av de siamesiska ämbetsmännen i Pattani.

Abdul Kadir skickade därför omedelbart ett protestbrev till prins Damrong. I mitten på december 1901 kom svaret, men Damrong undvek att tala om auktoritet och nämnde bara att rajahns inkomster kanske var för snålt tilltagna. I brevet fanns också ett dokument som visade den nya administrativa struktur som nu skulle gälla i Pattanis sju provinser. I slutet av 1901 och början av 1902 hade siameserna därmed skärpt sin kontroll i söder.

Tengku Abdul Kadir skickade därför omedelbart ett protestbrev till prins Damrong. I mitten på december 1901 kom svaret, men Damrong undvek att tala om auktoritet och nämnde bara att rajahns inkomster kanske var för snålt tilltagna. I brevet fanns också ett dokument som visade den nya administrativa struktur som nu skulle gälla i de sju staterna. I slutet av 1901 och början av 1902 skärptes så den siamesiska kontrollen i söder.

Den 21 februari 1902 arresterade siamesiska trupper rajah Abdul Kadir och anklagade honom för grov ohörsamhet mot kungens order. Han skickades senare i exil till Phitsanulok. Någon källa säger i fängelse. Berövade sin ledare avtog Pattanimalajernas stridslust åtminstone tillfälligt.

Pattani började nu styras direkt från Bangkok och den 6 mars deklarerade Siam att Pattani var en del av Siam. Vissa källor säger att en äldre farbror till Abdul Kadir, Tengku Pitay (Kadir), formellt verkade som regent 1902. För engelsmännen var detta ett bakslag. De hade hoppats på att hela området i söder skulle bli ett brittiskt protektorat, men det siamesiska greppet över Pattani visade sig ännu alltför starkt.

Engelsmännen kände nog att de var skyldiga den olycklige rajahn en tjänst. Han hade ju tidigare följt Swettenhams råd att inte starta ett uppror. Därför bad den brittiska regeringen Siam att han skulle återinsättas som rajah 1903. Siamesernas svar var att han redan skulle ha varit detta om han tidigare inte vägrat att skriva under ett löfte om att bevara freden i området.

Två år senare släpptes faktiskt Abdul Kadir och han fick återvända till Pattani. Detta efter att ha skrivit under ett löfte om att inte blanda sig i politiken. Efter att ha befunnit sig en tid i Pattani 1905 flyttade han och hans familj till Kelantan. Han dog 1933 eller 1934 beroende på källan.